Klimanytt 377: Vinterstormer langs Norskekysten betyr avkjøling av Jorda
Av Jan-Erik Solheim;
medlem av Klimarealistenes Vitenskapelige Råd
Vi blir fortalt at når det blir varmere i Arktis og isen smelter, så skyldes det våre utslipp. Dette er feil. Arktis blir varmere når vi har sterk varmetransport nordover fra ekvator om vinteren. Når denne varmen når fram til det kalde nord fryser vanndampen til snø og is og varmen forsvinner ut i verdensrommet. Dette er en effektiv kjølepumpe. En polar virvel holder kald luft fanget i polområdene og hindrer varm luft å trenge inn. Når denne virvelen svekkes så slippes mer varm luft inn i visse sektorer og kald luft kan strømme ut i andre sektorer. Eksempelvis i januar 2025 da det var varmegrader i Longyearbyen mens det var 10 grader kaldere enn normalt i Washington og president-innsettelsen ble flyttet innendørs.
Klimaet på jorda styres av en balanse mellom varme inn fra sola og varme ut fra jorda. Utstrålingen skjer fra kalde områder øverst i atmosfæren og fra tørre og kalde områder rundt våre isdekkete polområder med varm stratosfære. Javier Vinós har skrevet en bok som han kaller Klimapuslespillet – Solas overraskende rolle. Han sammenligner kjølingen av jorda med kjølingen av en termodynamisk varmemaskin som drives av tropisk solvarme. Den kjøles ved å sende varme mot de kalde polene ved å pumpe varmt vann eller luft mot polene og få kaldere vann eller luft i retur.
Siden luft og vann ikke henger fast på joroverflaten og jorda roterer, fører det til at varmen som transporteres med vann og luft beveger seg fra sørvest langs vestlige kyster og holder dem isfrie om vinteren. Varme-strømmen er størst om vinteren når sola er under horisonten i nord. Da opplever vi kraftige vinterstormer. Vinden stopper eller reverseres når midnattsola står høyt på himmelen. Varme transporteres ikke bare i havet og de lavere luftlag men også i stratosfæren (over ca. 10 km) hvor det går en varmestrøm helt fra sørlig halvkule til det vintermørke Arktis. I den solbelyste stratosfæren danner sollyset ozon som fanger varme fra sola som transporteres mot det kalde nord.
Resultatet er en varm stratosfære med sterk utstråling over polområdene (Klimanytt 300).
Polene er beskyttet av polare virvler som holder kald luft innesperret og hindrer varm luft å komme inn. Jet-strømmen, en sterk vestavind i stratosfæren, markerer grensen av den polare virvel. Den sender lavtrykk fra vest mot kysten av Nord Europa Vinós har funnet en hel rekke fenomen som kan styrke eller svekke den polare
virvel (Polar Vortex) som vi ser som en stiplet linje til høyre i figuren: Solaktivitet, QBO (Quasi Biennal Oscillasjon), ENSO som veksler mellom El Nino og La Nina, trykkforskjeller som AMO og PDO, og plane-tariske bølger. Han kaller dem for polarvirvelens port-voktere. Når de er i riktig fase sender de varm luft til Arktis og kjøler ned kontinetene.
Ved å sjekke portvokternes status kan vi forutsi varme vintre i Norge de fleste av de neste årene. Det betyr avkjøling av kloden.
Framhevet bilde:
dimitrisvetsikas1969, Pixabay
Själv anser jag att den beskrivna förklaringen lider av ett par helt avgörande faktorer för att kunna förstå jordens varierande klimat- och temperaturförhållandem:
▪︎ Arktis är helt annorlunda än Antarktis: Arktis är i centrum i allt väsentligt ett havsområde, medan Antarktis är en kontinent påbyggd is. Det går inte att med generella flödesenergier enligt Vinos (felstavat eftersom datorn inte accepterade akut accent över o) samtidigt förklara skeenden vid dessa två polområden. P.g.a. jordaxelns lutning måste differens ske m.h.t bl.a. sommar resp. vinter vid Arktis. Under sommartid är under viss tid solinstrålning 24/7 medan under vintertid under viss tid solinstrålning är 0/7.
▪︎ Den arktiska anomalin med förhöjd temperatur vintertid under vissa tidsperioder kan endast förstås, enligt min uppfattning, med förhöjd seismisk aktivitet i Atlantic Ridge, som driver värme underifrån över ytan in i Troposfärens lägre lager över isfria områden i det Arktiska Havet (t.ex. Gekkel Ridge), tydligt förklarat av A. Viterito i ett flertal vetenskapliga studier.
▪︎ Generellt misstar sig Vinos i ett flertal avseenden, speciellt m.h.t. energiförhållanden dagtid (solinstrålning) kontra nattid (utan solinstrålning), jämförbart med Arktis under sommar resp vinter. Dagtid resp nattid har helt olika in/utstrålningsförhållanden vad avser konvektion och radiativ strålning.
▪︎ Eftersom energiförhållandena och termisk aktivitet är helt olik betr. Hadleyceller och Polarceller i sin tur olik Ferrelceller, som har mer mekanisk mellanliggande funktion, bedömer jag själv, att klimatvetenskapens nyordning, om nyordning ska bedömas utifrån Vinos arbeten, helt måste ändra orientering.
Det er mange naturlige faktorer som påvirker klima. Setter seg sammen til et interferensmønster som vil variere over tid og over kloden. Ingen tvil om at energitransport fra ekvator mot polene er en viktig faktor. Det dreier seg om over 100 W/m2 mot hver pol. Det transporteres av vinder og havstrømmer og påvirkes en rekke faktorer som jordrotasjon, solsykluser, jetstrømmer osv. slik det omtales.
Vil henlede oppmerksomheten også på månesykluser som Harald Yndestad har omtalt nylig på sin nettside ‘ The climate clock’.
Kommentar til G. Åkesson: Samme fenomen som det hevdes av noen eksperter er egentlig årsak til El Niño værfenomenene? ‘Utslipp’ av geotermisk varme fra Mariana-gropen (Stillehavsbunnen, konvergerende platesone) bl.a. og oppvarming av vann der til 700˚C, som strømmer ut i større mengder i området og påvirker havtemperaturen. (https://www.plateclimatology.com/further-proof-el-nios-are-fueled-by-deepsea-geological-heat-flow). Nb: Uten å ha hatt tilstrekkelig tid til å undersøke dette nærmere og bedre. Interessant uansett.
Korrigering til kommentaren: *utstrømming av geotermisk varme fra havbunnen i den vestlige Stillehavsdelen av det vulkanske ‘The Ring of fire’-området. Solomon Islands-området bl.a. nevnes spesielt.
Kommentar til Göran Åkesson
Det jeg beskriver i dette Klimanytt er varmetransport til Arktis om vinteren. Da er sola under horisonten i flere uker (eller måneder) og det er ingen forskjell i innstråling mellom dag og natt som du hevder Jeg skrev heller ikke om Antarktis i dette Klimanytt. Det er et høyjellsparti dekket av permanent is med en kald havstrøm rundt som beskytter den antarktiske polare virvel. Årstemperaturen på landstasjonene er meget stabil (se climate4you.com).
Transport av varme fra ekvator til Arkis skyldes i første rekke forskjell i innstråling fra sola.
For eksempel er forskjellen mellom innstråling (uten skyer) mellom 30N og 60N hele 203W/m2 i desember mens den er – 2W/m2 i juni. Minustegnet betyr at det er mer solinnstråling ved 60N enn 30N i juni. Da har vi mindre vind langs kysten.
Temperaturforskjeller skaper vind. Når vind går i samme retning over havet drar den med seg overflatevann og det fordamper fra havoverflaten. Siden forskjellen i innstråling er størst i desember, gir dette kraftig vind fra sør med stort varmeinnhold fra fordampning fra havoverflaten. Den varme Atlanterhavsstrømmen som går langs kysten av Vest Europa kyster forsterker seg og avgir mer varme til atmosfæren om vinteren. Lavtrykk dannet i Karibien og Nord Atlanteren styres av den sterke jetstrømmen fra vest mot øst i stratosfæren og trykkforskjellene mellom nord og sør i Nordatlanteren (NAO). Stormene langs kysten gir ekstra varmetransport som fjerner varme fra midlere breddegrader. Jorda kjøles.
Hvordan varmen beveger seg langs vestkysten av Norge om vinteren demonstreres av de daglige værkart på TV med Lavtrykk og Høytrykk og forventet maks temperatur påfølgende dag. Det varsles ofte varmegrader langs hele kysten av Norge og enkelte dager også i Longyearbyen på Svalbard (76N). Jeg har gjort en analyse av antall dager med varmegrader i Longyearbyen i vintermånedene. Antallet varierte mellom null i 1963 og 39 i 2012. Det skifter raskt fra mange til få. I 2018 var det 36 døgn med varmegrader, mens det i 2019 var kun 4. At det skifter så raskt tolker jeg som at det er portvoktere som skrur av eller på varestrømmen slik som beskrevet av Vinos. Det skjer fra et år til det neste. Det er to kandidater for raske endringer: El Nino/La Nina og QBO. Vinos mener at begge virker som portvoktere, men at retningen (av/på) er avhengig av solaktviteten (mange eller få solflekker). Undersjøiske vulkanutbrudd som nevnt av Åkesson kan gi varmepulser i et begrenset havområde men neppe langs hele norskekysten opp til Svalbard i løpet av 3-4 dager.
Det som er spesielt ved den varme Atlanterhavsstrømmen er at den består av saltvann som er tyngre enn ferskvann som renner ut av de de sibirske elver og dekker det arktiske havbassenget. Mens ferskvannet fryser til is om vinteren strømmer der salte, varme vannet fra sør, under det kalde ferskvannet på toppen. Dette er beskrevet av Fritjof Nansen i boka «Blant sel og bjørn (1924)» hvor han forteller hvordan han som student i 1882 ble sendt ut på en hvalfangstskute, utstyrt med termometer og lang line for å måle havtemperaturer. Han målte varmegrader dypere enn 20-50 m, mens det var kuldegrader i overflatevannet. Han observerte ved østkysten av Grønland at isen i juni vokste fra undersiden når sola var høyest på himmelen. Det måtte vind til å løsne isen der de lå fastfrosset.
Tack för utförlig kompletterande kommentar! Intressant är att Du nämner skillnaderna i antal värmegradsdagar i Longyearbyen mellan 2018 och 2019. Med anledning av ‘portvaktsanalogin’ vill jag påpeka att bägge åren var kvardröjande El Niño år, de hade bägge låg solaktivitet mätt som antal dagar utan solfläckar. Detta indikerar m.a.a. Din kommentar att de två snabba ‘portvakterna’ inte fungerade. Intressant även att NAO inte nämnts som ‘portvakt’. Själv tror att de snabba växlingarna hänger samman med ett helt annat fenomen, nämligen meanderande polar jetström. Åtminstone under åren 2011- framåt har den norra polära jetströmmen gått från zonal till utpräglat meridional karaktär. Den har tidvis också uppvisat ett karaktäristiskt fragmenterat utseende. Detta betyder att omväxlande kalluft, från Arktis, och varmluft, från lägre latitudområden präglat olika delar av den norra hemisfären. Den vågiga jetströmmen hänger samman med uppvärmningsförhållanden ovanför Tropospausen, som driver denna nedåt och resulterar i att jetströmmarna får den vågiga karaktären. Detta hänger i sin tur samman med en inaktiv sol. Således förändras höjdgradienten hos Tropospausen mellan ekvatoriella och polära områden, vilket ger upphov till de beskrivna fenomenen.
För övrigt vill jag nämna att El Niño, enligt Landscheidts studier, alltid inträffar vid maxpunkter i solens angulära momentum, mätt inom de konsekutiva solrörelser som bestäms av dess angulära momentums förändring i cykler mellan 3 och 14 år, åtminstone efter 1968 och fram så långt Landscheidt kunde mäta före sin död.
Nämnde Landscheidt var för övrigt den ende forskare som då rätt kunde förutspå El
Niño. Han fann också att stark NAO också följde samma mönster dock med viss tidsfördröjning.
Eftersom jag inte fick någon respons på min svarskommentar till Jan-Erik Solheim ovan, vill jag förtydliga mina kommentarer ovan avseende Vinos ‘grindvakter’ betr. advektiv meridional värmetransport.
• I tillägg till Landscheidts statistiskt väl säkerställda samband mellan uppträdande El Niño och maxvärden på solens angulära momentum, vill jag framhålla att La Nina enligt samma Landscheidts studier uppträder vid solens minimum angulära momentum per solrörelsecykler m.h.t. solsystemets gyrocenter varierande mellan 3och 14 år. Detta är utan undantag alltsedan 1968. Under tiden före detta år var uppträdande av resp El Niño och La Nina omvänd, beroende på annan solrörelsefunktion, vilket inte enkelt kan förklaras i en bloggkommentar. Landscheidt förklarar detta fenomen i sina studier. Vad gäller El Niño refererade Landscheidt, efter 1968, till negativa ‘maxvärden’ för ‘SOI 90 day’, eftersom enligt detta Index negativa värden understigande viss nivå bäst anger ‘fastställd El Niño’ och vice versa. Användandet av nämnt Index beror på att El Niño, värderat som ökad tropisk yttemperatur enligt ENSO 3,4 föregås av först förändrade tryckförhållanden mellan Tahiti och östra Australien, därefter förändrad riktning på ‘trade winds’ i Pacific. De beskrivna förändringarna har en tidsutdräkt om ett flertal månader.
• Vad gäller uppträdande av meridionala resp zonala norrpolära jetströmmar vill jag förtydliga på följande sätt. Vid inaktiv sol gäller de förhållanden över polär Stratosfär som anges i min svarskommentar ovan. Omvänt gäller avkylning i Stratosfären över ekvatoriella områden, ledande till förhöjd Tropospaus därstädes, vilket är en del i den angivna förändrade höjdgradienten mellan polära och ekvatoriella områden, läs ‘mellan Polar-cellen och Hadley-cellen’. Vid aktiv sol gäller omvända förhållanden, dvs avkylning över polära områden i Stratosfären och uppvärmning över ekvatoriella områden i Stratosfären, vilket medför en minskad höjdgradient hos Tropospausen mellan polära och ekvatoriella områden, läs ‘mellan Polar-cellen och Hadley-cellen’, vilket således befrämjar en mer zonal norrpolär jetström.
• QBO är enligt vad jag förstått, vilket kan vara fel efter närmare analyser, en funktion av kort- och långtids- Måncykler.
• Den arktiska anomalin, med förhöjd vintertemperatur, ej sommartid, tidvis och f.n., är enligt min bestämda uppfattning en tidsmässig funktion av förhöjd seimisk aktivitet, dvs en underifrån havet kommande uppvärmning. Detta kan förklaras såtillvida som att den förhöjda arktiska vintertemperaturen endast uppträder inom vissa bestämda områden, påverkade av just seismisk aktivitet, dvs inte generell arktiskområde-förhöjd tempereratur.
Med dessa kompletteringar vill jag vidhålla min generellt hållna sentens och slutsats angiven i min ursprungliga kommentars sista punkt ovan.