El Niño ga høyere global temperatur,
kaldere i Sør-Amerika, Sør-Afrika og Australia

2 kommentarer

1. Å ensidig hevde et stigende globalt temperaturgjennomsnitt gir et altfor enkelt bilde av den globale klimautviklingen: I tillegg til den velkjente «Kald-boblen» i Nord-Atlanteren sør for Grønland og Island går også større områder i det sentrale USA, Øst-Antarktis, deler av India og enkelte isbreer i Himalaya mot strømmen ved å oppleve regional nedkjøling.
   Klimadata fra forskningsorganisasjoner som Berkeley Earth viser at den globale oppvarmingen ikke rammer geografisk likt. Her er de viktigste områdene som har vist motstand mot den globale trenden, og IPCC-miljøets mest typiske årsaksforklaringer til dette:
   – Det sentrale og sørøstlige USA: Denne regionen kalles paradoksalt nok for det amerikanske «oppvarmingshullet» (US warming hole). Paradoksalt fordi særlig sommertemperaturene har nemlig vist en svakt synkende trend over flere tiår. IPCC-miljøet knytter dette til endret arealbruk, tettere vegetasjon som gir økt fordamping (og dermed lokal nedkjøling), samt endringer i jetstrømmen som trekker kald polarluft sørover. CO2-rollen? Hos IPCC-miljøet er ikke CO2-hypotesen ønsket tema når nedkjølingsforklaringer søkes; IPCC-miljøets strategi har konsekvent vært å unngå debatt om CO2-hypotesen både her og i andre regioner som opplever kjøling og ikke opppvarming.
   – Øst-Antarktis: Hoveddelen av dette kontinentet har holdt seg stabilt eller kjølnet litt ned. Hovedårsaken forsøkes bl.a. forklart med ozonhullet over Sydpolen. Hullet endrer de sterke vindene høyt i atmosfæren, noe som effektivt stenger den kalde polarluften inne over kontinentet. I tillegg bidrar den enorme høyden over havet til en stabil, hvit overflate med høy refleksjonsevne (albedo). IPCC-miljøene liker ikke å snakke om den «klimautjevningen» som kan ligge i at CO2 i Antarktis slett ikke bidrar som hevdet i IPCCs CO2-hypotese, som «passer» med de senere tiårs oppvarming i Arktis, men svikter totalt mot et kjølende Antarktis, se en liten tilleggskommentar om dette nederst*.
   – Himalaya og Karakoram-fjellene: Enkelte av de høyeste isbreene i Asia viser også kjøleeffekt. Når luften rundt blir varmere, øker den turbulente varmeutvekslingen mellom isoverflaten og atmosfæren. Dette skaper lokale lommer av kjøligere luft om sommeren, selv om IPCC-tilknyttede forskere advarer om at denne forsvarsmekanismen er i ferd med å svekkes.
   – Deler av India: Store, folkerike områder i India opplever nedkjøling og/eller vesentlig tregere oppvarming enn det globale snittet. Her IPCC-miljøet dette med høy luftforurensning. Aerosoler (mikroskopiske partikler) i røyken blokkerer og sprer solstrålene før de treffer bakken, noe som demper den direkte oppvarmingen. CO2-hypotesen holdes utenfor den sentrale debatten også her.
   – Hav- og landområder sør for ekvator (nær Andesfjellene): Historiske målinger viser at deler av Sør-Amerika og tilstøtende havområder har hatt lange perioder med stagnasjon eller svak nedkjøling. IPCC-miljøet viser primært til dype, kalde havstrømmer, mens CO2-hypotesens svikt også her holdes utenfor debatten.

   Et avsluttende hjertesukk: Hvor lenge skal IPCCs klimamakt få lov å fortsette å framføre til dels primitive bortforklaringer og neddyssinger av observasjonsdata som bryter med CO2-hypotesen? Seriøse forskere ville jo selvsagt i stedet satt i gang kritiske og verifiserbare studier for å få en bedre forståelse av hvorfor CO2-hypotesen synes å empirisk falsifiseres over store områder på kloden.

   *Hvorfor slår CO2-hypotesen ulikt ut i Antarktis vs. Arktis?
   Her er IPCCs triumferende påstand om ØKT effekt av CO2 i Arktis ifht varmere områder etterhvert som de 30 kalde etterkrigsårende snudde til tydelig oppvarming på 1980-90-tallet, generelt oppsummert fra IPCCs egne kilder:
   – CO2-effekten (drivhuseffekten fra karbondioksid) endres og forsterkes indirekte i kaldere luft. Mens de grunnleggende fysiske egenskapene til et CO2-molekyl og dets evne til å absorbere infrarød stråling forblir uendret, har kald luft egenskaper som gjør at økte CO2-nivåer får en mer markant effekt på temperaturen. Dette skyldes i hovedsak samspillet med andre faktorer i atmosfæren:
   – Mindre vanndamp i kald luft: Vanndamp (H₂O) er den mest dominerende drivhusgassen på jorden. Jo kaldere luften er, desto mindre vanndamp klarer den å holde på. I kalde og tørre områder (som i polarområdene eller om vinteren) er det svært lite vanndamp i atmosfæren som kan blokkere varmestrålingen. Derfor slipper CO2 til og gjør en relativt sett mye større del av «isolasjonsjobben».
   – Polar forsterkning: Fordi CO2-effekten blir mer dominerende der luften er kald og tørr, ser vi at oppvarmingen skjer betydelig raskere i områder som Arktis enn ved ekvator.

   Javel, dette høres jo ut som troverdig og global gyldig vitenskap – helt til man tester dette mot Antarktis: Her skjer det nå altså en NEDKJØLING ved de samme angitte fysiske forhold som for et varmende Arktis.

   Kort sagt: Det er ikke så rart at IPCC-miljøet ikke ønsker noen debatt rundt CO2-hypotesen for Antarktis, og heller leter fram delvis motsigende forklaringer som:
   – et ozonhull over Sydpolen som endrer de sterke vindene høyt i atmosfæren og effektivt stenger den kalde polarluften inne over kontinentet – den blåser visst aldri kulde UT av kontinentet?!)
   – en stabil, hvit overflate med høy refleksjonsevne (albedo). Hmmm, akkurat som i Arktis, altså?

2. Gunnar Sunde
   Din kommentar visar fallissemanget kring CO2 som ‘uppvärmningsgas via den s.k. växthusgasteorin’. M.u.p från Din kommentar vill jag notera följande;
   • Avkylningstrenden i sydöstra USA; IPCC tidiga inställning är att ‘den globala uppvärmningen’ visar sig som uppvärmning främst i tre områden, där ‘kontinentUSA på sommaren’ är en av dessa. Istället är den astrofysiska förklaringen att detta område i ingår i den SWIC (Solar Wind Induced Current), som utspelar sig som en konsekvens av att den i Kanada lokaliserade punkt där den jordmagnetiska polen har ett av två centra på den norra hemisfären.(Den andra är lokaliserad över Sibirien). Den Kanada-lokaliserade magnetiska norra polen har efter Carrington-eventet i början av september 1859, orsakad av megastor solvindspåverkan, minskat i magnetisk styrka och migrerat ‘österut’, medan den därav följande uppvärmningen från jordens ‘inre current/waste heat’ gett uppvärmning ytcirkulärt på avstånd från den jordmagnetiska inflektionspunkten över Kanada. I detta ‘ytcirkulära’ ingår den amerikanska kontinenten till vissa delar. Efterhand avtar effekten, vilket är den mest troliga orsaken geotermiskt över det aktuella områdets tidigare uppvärmningshistoria. Den cirkulära värme-current som omnämns har verkan över Atlantic Ridge, norrut till Arktis. Den arktiska anomalin ingår. Den avtagande verkan från Carrington-eventet har från mitten av 1990-talet förstärkts av en stark uppgradering av andra skäl, av den geotermiska effekten, vilket vissa geofysiker påpekat, t.ex. A. Viterito. Detta finns dokumenterat som en kraftig frekvensökning av seismisk aktivitet I magnitudstorleken 4-6, inte endast i Atlanten utan sammaledes i Indiska Oceanen och i Pacific.
   • Avkylningstrenden över Antarktis östra delar: i samband med den norra magnetiska polens migration ‘österut’ mot den i Sibirien belägna kompletterande solvindsinflektionspunkten med början från Carrington-eventet, där magnetfältet ökat i intensitet, har motsvarande migration skett i den södra magnetiska polen. Denna rör sig parallellt med den norra magnetiska polen också ‘österut’, där den f.n. just lämnar den antarktiska platån. Kyla är fysikaliskt förknippad med stark jordmagnetisk styrka. Därför har en ökad kyla kunnat observeras över Antarktis med centrum just österut på denna kontinent och samma orsak finns för den krafigare kylan över Sibirien/östra Asien.. Genom vindpåverkan sprider denna västerut över Antarktis. Detta är det grundläggande skälet till efterhand ökad avkylning i Antarktis. Detta motverkas av tidvis uppvärmning I kontinentens västra delar, där ett stort antal aktiva och vilande vulkaner i anslutning till Atlantic Ridge under ismassan påverkas av den ovan angivna ökande geotermiska aktiviteten från mitten av 1990-talet till ca 2018.

   Dessa förändringar har naturligtvis inget som helst samband med koldioxidhalt I atmosfären. Växthusgasteorin gäller inte i något avseende. IPCC är endast ett politiskt organ utan objektiv vetetenskalig grund. Alla dess propåer är falska.

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Finn ut mer om hvordan kommentardataene dine behandles.