Kaldere når gassene fra vulkaner på havbunnen forsvinner?

Hva skjer når gassene i atmosfæren fra undersjøiske vulkanutbrudd løser seg opp og forsvinner?
Det kan bli kaldere.
Av Jan-Erik Solheim
Professor em.
Medlem av Klimarealistenes vitenskapelige råd

Det har vært skremmende meldinger i media om ekstremt høye globale temperaturer i 2023 og 2024. En mulig forklaring er det store undersjøiske vulkanutbruddet i vestre Stillehavet som sendte store mengder vanndamp og klor opp i stratosfæren. Dette har ført til en svekkelse av ozonlaget som slipper inn mer stråling, og mer vanndamp som reduserer stråling ut. Dette fører til en varmere klode. Når disse gassene forsvinner fra stratosfæren i løpet av noen år vil vi oppleve en kaldere klode, ifølge en hypotese.
Figur 1

 

Beregninger av jordas globale temperatur basert på satellittmålinger fra 1979 regnes som de mest presise. Figuren ovenfor (1) viser beregnet temperatur for nedre atmosfære til og med oktober 2025. Vi ser noen kraftige kortvarige økninger i 1998, 2010 og 2016. Dette skyldes kraftige El Nino-fenomen i Stillehavet. Disse hendelsene er kortvarige, og temperaturen faller raskt til sitt tidligere nivå. I 2022-24 ble det observert en ny topp, og media påstod at dette var de varmeste år noensinne – på grunn av CO2-utslipp.

Ser vi nøyere på kurven ovenfor, er det en svært rask temperaturstigning, som ikke kan skyldes CO2, som stiger svært langsomt. Det er heller ikke en El Nino-effekt som forsvinner i løpet av noen måneder. I det følgene skal vi presentere en hypotese (2) om at dette skyldes store mengeder vanndamp som er pumpet opp i stratosfæren fra et undersjøisk vulkanubrudd fra Hunga Tonga vulkanen langt vest i Stillehavet.  Det er estimert at utbruddet sendte 146 millioner tonn vann opp til 31 kilometers høyde i stratosfæren.

Figur 2

Figuren ovenfor viser hvordan vanndamp, kombinert med hydrogenklorid og svoveldioksid blir spredt i stratosfæren fra den undersjøiske vulkanen. Klor ødelegger ozonlaget som beskytter jorda mot UV-stråling. Mer varme når ned til bakken, og vanndampen lager et varmende teppe over jorda.

Figuren nedenfor viser global temperatur i januar (blått) og juli (rødt). Den var på vei ned fra 2019 på grunn av svakere sol. Forfatterne konkluderer at når vanndampen er borte fra stratosfæren i 2030 blir det merkbart kaldere, mens IPCC og våre myndigheter hevder at det blir stadig varmere. Svaret vil vise seg om få år …

Figur 3

Kilder:

(1) Fra Climate4you.com

(2) Lightfoot og Ratzer 2025, The impact of the Hunga Tonga Volcanic Eruption on Earth’s Temperature. 

Støtt oss ved å dele:

7 kommentarer

  1. Årsaken til varierende temperaturer på kloden vår skyldes ulik avstand fra solen. Når vi er nær solen, er det kraftige elektromagnetiske felt, og kjernetemperaturen i varme perioder er rundt 6000 °C. Vi er nå inne i en periode med høy kjernetemperatur og stor undersjøisk vulkansk aktivitet. Dette smelter polene, og vulkanutbrudd slipper ut partikler som reduserer feltstyrken. Nordpolen, som er flytende, får varmt vann fra Golfstrømmen og gir behagelig temperatur langs norskekysten. Under Antarktis finnes det også aktive vulkaner. Temperaturen der varierer mellom minus 45 °C og ned mot minus 84 °C, så en økning på 2 °C har liten effekt. Heldigvis finnes vulkaner der – uten dem ville havet tørket ut. I kalde perioder er avstanden til solen relativt større, kjernetemperaturen synker til rundt 4000 °C, vulkansk aktivitet er lav, og nedbøren faller som is. De øvre luftlagene er minus 180 °C og mangler skyer som holder på varmen. Dette skyldes solens gravitasjonskraft, som trekker oss innover, mens sentrifugalkraften slynger oss utover. Et år er da ikke lenger 365 dager. Posisjonen til gigant planetene Jupiter og Saturn avgjør vår relative avstand til solen. Dette er i grove trekk det som styrer klimaet vårt.

  2. Ett par frågor;
    1. Först: själv anser jag att det är ozonskiktets tjocklek i Stratosfären som bestämmer temperatutfallet på jordytan, p.g.a. de mekanismer betr. UV-strålningen från solen, som anges i inlägget. Ozon återbildas fortlöpande. Fråga: är det därför mest troligt att temperaturen på jordytan återregleras till ett normalt förlopp, efterhand som denna ozonbildningsprocess fortlöper? Är det detta vi kan följa?
    2. Och fortsättningsvis, mängden vatten har väl mindre verkan, om inte det verksamma ämnet HCl är en funktion av vattenmängdens avtagande?
    3. Vatten har strålningsmässigt endast kylande verkan, visar Dr. Maria Z. Hakuba, fysiker ang. atmosfären inom NASA, i sina analyser, där dess verkan är störst inom Troposfären, där vattenmängden är stor, vid ca 3 & 5 mikroneter. Dess verkan är normalt obetydlig i Stratosfären, p.g.a. mycket liten mängd. Istället är gasen CO2 där av stor betydelse avkylningsmässigt (över 15 km höjd, vid ca 15 mikrometer, där bandbreddningen upphört, vilken i Troposfären gör koldioxidens strålningsavkylning minimal. Fråga: på vilket sätt skulle den ppmv-mässigt lilla vattenmängden från vulkanutbrottet kunna åstadkomma ‘en värmande filt’? Om jag följer mitt eget resonemang skulle dess verkan istället vara obetydligt ökande avkylning?

    • Din fråga begär svar. Eftersom ingen på Klimarealistenes redaktion & bakgrundsfysiker ännu gett något svar, vill jag ge Dig ett sådant utifrån astrofysiska utgångspunkter:
      1. Solfläcksmängder (SM) över tid är inte någon, uteslutande andra variabler, kritisk utgångspunkt för solens ‘energioutput’, vilket även inkluderar TSI, som i den allmänna, via IPCC atmosfärfysiska bestämningen, är missvisande.
      2. Det som bestämmer solens energipåverkan på jorden och dess temperatur är istället mängden och styrkan av ‘solar flares & prominences’ (SF) samt dito CME:s (Corona Mass Ejections), där de senare utgår från s.k. coronahål i solens atmosfär.
      3. Om vi ser historiskt, i denna min analys, från solcykel, SC19 (1954-64) till 25 (den nuvarande) kan vi m.h.a. en ‘proxy’, mängd och styrka av SF, bättre bestämma solens inflytande på temperaturvariationer på jordytan. (Detta ligger utanför IPCCs WG1:s kompetensområde).
      4. SC 19 hade under 1900-talet den högsta mängden solfläckar (SM). Dessa beräknas med olika referenser, men jag anger ett vanligt mått, 13 månaders löpande värde, vilket jag refererar till fortlöpande i denna kommentar, ca 285. Den följdes av under SC 20, 21, 22, 23, 24, 25(hittills) av följande ca-värden : 150, 220, 205, 185, 105, 160(Sc 25 hittills). Efter SC 21(220 SM) är SM avtagande fram till den nuvarande SC25. Kan vi därigenom fastslå att solaktiviteten varit avtagande fram till den nuvarande SC 25? Inte alls! Om vi istället utgår från i punkt 3 angivna ‘proxy’ betr. SF fåf vi en helt annan bild, överensstämmande med den faktiskt redovisade temperaturanomalin för den lägre Troposfären, refererad av återkommande temoeraturangivelser från Spencer & Christy.
      5. Mängd och styrka av SF (‘proxyn’) kan estimeras utifrån de under olika SC största mängderna därav. Själv har jag valt mängd och styrka av >X5,5, där X markerar den högsta elektromagnetiska styrkan av SF. Vi får då för mängden av dessa för SC 19 t.o.m. 25 följande antal. SC 19: 4st, SC 20: 0st, SC 21: 5st, SC 22: 7st, SC 23: 23 st (!!), SC 24: 5st & nuvarande SC 25: 5 st..
      6. Vi ser då att fr.o.m. SC 20 med 0 superenergirika flares, motsvarande den i NH ‘kalla perioden’ 1964-76, solens riktigt estimerade energioutput successivt ökat under SC 21 till SC 23 (1996-2008), för att därefter minskat fram till dags dato. Detta är emellertid endast beaktande mängden av superenergetiska SFs under de olika perioderna.
      7. Om vi dessutom beaktar styrkanav solen avgivna SF, blir bilden än mer tydlig. Om vi endast beaktar de tre SF med högst energioutput får vi följande tabell:
      SC19: X9,0/6,0/5,9
      SC20: 0
      SC21:X9,0/8,6/8,0xXXX
      SC22: X28/20/17,2
      SC23: >X40/28,6/24,6
      SC24: 13,3/11,8/10
      SC 25: X9/8,8/7,1
      Således skapade solens högst energioutput under SC 23, trots betydligt lägre SM än SC 19, 21, & 22.
      8. Den nuvarande SC 25 är lägre i energioutput än SC 22, 23 & 24 och mer i paritet med 21. Vi kan se, utifrån denna analys en fortsatt avtagande energioutput från solen från maximum under SC 23 (1996-2008), vilket understryker inläggets tänkta fortsättning efter det att Hunga Tonga effekter i Stratosfären avklingar, allt annat lika.

      Således, på Din fråga, den högre SM under SC25 är betydelselös, enligt min uppfattning.

    • Det ser unektelig ut som om temperaturstigningen vi har sett fra 2021 til i dag følger kurven. Nylig ble det sagt at vi har hatt den varmeste desembernatten noensinne, selv om noensinne er en urimelig påstand. Likevel er det ingen tvil om at det har vært varmt mange steder. Spesielt på østlandet, sørland og vestland..

      I følge astrofysiker Knut Jørgen Røed Ødegaardgår går sola nå gjennom et aktivitetsmaksimum. Vi befinner oss i det kraftigste på 22 år.
      https://www.nrk.no/trondelag/2026-blir-et-spektakulaert-astronomiar-med-supermane_-supersol_-meteorsverm_-formorkelser-og-nordlys-1.17712128

      • Ödegaard verkar enligt min egen uppfattning vara en astrofysiker utan djupare insikter i solens energioutput. Det Du refererar till motsäges effektivt av det som anges i min ovanstående kommentar.

  4. Din fråga begär svar. Eftersom ingen på Klimarealistenes redaktion & bakgrundsfysiker ännu gett något svar, vill jag ge Dig ett sådant utifrån astrofysiska utgångspunkter:
    1. Solfläcksmängder (SM) över tid är inte någon, uteslutande andra variabler, kritisk utgångspunkt för solens ‘energioutput’, vilket även inkluderar TSI, som i den allmänna, via IPCC atmosfärfysiska bestämningen, är missvisande.
    2. Det som bestämmer solens energipåverkan på jorden och dess temperatur är istället mängden och styrkan av ‘solar flares & prominences’ (SF) samt dito CME:s (Corona Mass Ejections), där de senare utgår från s.k. coronahål i solens atmosfär.
    3. Om vi ser historiskt, i denna min analys, från solcykel, SC19 (1954-64) till 25 (den nuvarande) kan vi m.h.a. en ‘proxy’, mängd och styrka av SF, bättre bestämma solens inflytande på temperaturvariationer på jordytan. (Detta ligger utanför IPCCs WG1:s kompetensområde).
    4. SC 19 hade under 1900-talet den högsta mängden solfläckar (SM). Dessa beräknas med olika referenser, men jag anger ett vanligt mått, 13 månaders löpande värde, vilket jag refererar till fortlöpande i denna kommentar, ca 285. Den följdes av under SC 20, 21, 22, 23, 24, 25(hittills) av följande ca-värden : 150, 220, 205, 185, 105, 160(Sc 25 hittills). Efter SC 21(220 SM) är SM avtagande fram till den nuvarande SC25. Kan vi därigenom fastslå att solaktiviteten varit avtagande fram till den nuvarande SC 25? Inte alls! Om vi istället utgår från i punkt 3 angivna ‘proxy’ betr. SF fåf vi en helt annan bild, överensstämmande med den faktiskt redovisade temperaturanomalin för den lägre Troposfären, refererad av återkommande temperaturangivelser från Spencer & Christy.
    5. Mängd och styrka av SF (‘proxyn’) kan estimeras utifrån de under olika SC största mängderna därav. Själv har jag valt mängd och styrka av >X5,5, där X markerar den högsta elektromagnetiska styrkan av SF. Vi får då för mängden av dessa för SC 19 t.o.m. 25 följande antal. SC 19: 4st, SC 20: 0st, SC 21: 5st, SC 22: 7st, SC 23: 23 st (!!), SC 24: 5st & nuvarande SC 25: 5 st..
    6. Vi ser då att fr.o.m. SC 20 med 0 superenergirika flares, motsvarande den i NH ‘kalla perioden’ 1964-76, solens riktigt estimerade energioutput successivt ökat under SC 21 till SC 23 (1996-2008), för att därefter minskat fram till dags dato. Detta är emellertid endast beaktande mängden av superenergetiska SFs under de olika perioderna.
    7. Om vi dessutom beaktar styrkanav solen avgivna SF, blir bilden än mer tydlig. Om vi endast beaktar de tre SF med högst energioutput får vi följande tabell:
    SC19: X9,0/6,0/5,9
    SC20: 0
    SC21:X9,0/8,6/8,0
    SC22: X28/20/17,2
    SC23: >X40/28,6/24,6
    SC24: 13,3/11,8/10
    SC 25: X9/8,8/7,1
    Således skapade solens högst energioutput under SC 23, trots betydligt lägre SM än SC 19, 21, & 22.
    8. Den nuvarande SC 25 är lägre i energioutput än SC 22, 23 & 24 och mer i paritet med 21. Vi kan se, utifrån denna analys en fortsatt avtagande energioutput från solen från maximum under SC 23 (1996-2008), vilket understryker inläggets tänkta fortsättning efter det att Hunga Tonga effekter i Stratosfären avklingar, allt annat lika.

    Således, på Din fråga, den högre SM under SC25 är betydelselös, enligt min uppfattning.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Innlegg skal være saklig argumenterende. Nedsettende personkarakteristikker av andre godtas ikke.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.